20 december, sisådär 3 månader har gått. Ett kvarts år, 1/4 del, 3/12 delar. En Stor del av året men en sån liten del av mitt liv å ändå ligger jag här gråter å snorar å kippar efter luft och skriver i min blogg att "en bit av mitt hjärta fattas mig" för att tro att medhåll från mina läsare (0st) ska göra min hjärtesorg mindre uthärdig. Å ingen ens läser den!!!!!! men det är väll därför man har en dagbok. För att man vill att någon i skräckblandad förtjusning ska få tag på den, konfrontera mig och väcka mig ur min bekväma självömkan. Hur är det möjligt, det är möjligt, livet blir klyschigt, sekunder timmar dagar nätter blir till mån, tis, sönd and all over again. Å där imellan är du på väg, upp å ner hit å dit. Det är som jag sett allt uppifrån, någon annan jag tycker synd om, och att jag kan ta upp all hennes smärta å sorg hon känner. Men hon som går där nere och lever med sig själv 24/7 börjar faktiskt bli ärligt nöjd, lugn å harmonisk. Å det känns som en katt å råtta lek eftersom denna samma person känner olika - jaha efter att ha överlevt en diagnos så blev det en ny - schitsofren. I dag tar jag tacksamt emot allt som kommer till mitt liv, vad ska du göra åt det, jag känner regnet å du blir blöt. Your choice.